Olof (Skötkonung) Eriksson

Barn:
Astrid av Sverige (ca 1002 - 1036),
gift omkring 1019 med den norske kungen Olav den helige HARALDSSON (995 - 1030)
Emund Slemme av Sverige (ca 1005 - 1066), medkung i Sverige 1050-1060
Holmfrid av Sverige (ca 1006 -)

Familj med Estrid av MECKLENBURG (985 - 1032)
Vigsel: omkring 1000 4)

Barn:
Ingegerd (Irina) av SVERIGE (1000 - 1050)
Anund Jakob av SVERIGE (1007 - 1050), kung i Sverige ca 1022-1050.

Adam av Bremen, Saxo Grammaticus och de isländska sagoberättarna var utsocknes män och är inte alltid sanningsvittnen, men utan dem skulle Sveriges historia före 1200-talet ha varit nästan blank. En knapphändig kungalista som är fogad till äldre Västgötalagen och lämnar några små notiser om potentaterna i landet från och med Olov 'Skötkonung' är det vidlyftigaste inhemska vittnesbördet om händelser i Sverige i de dagar då man ute i Europa målade miniatyrer, upprättade universitet och byggde katedraler. Till Sverige kom medeltidens internationella kultur senare än till något annat land inom den romerska kyrkans maktområde. Danmark och i viss mån även Norge hade mansåldrars försprång, och Saxos berättarglada bok med alla dess bärsärkarhistorier är skriven på det elegantaste latin.
(Källa: Alf Henriksson)

Olov 'Skötkonung' var den förste kristne kungen i Sverige. Han antas ha varit döpt redan vid sitt trontillträde år 995. Den tradition som påstår att han skulle ha döpts vid Husaby källa år 1008 anses numera vara ohistorisk.
(Källa: Statens historiska museum, Lars G. Holmblad)

Olov 'Skötkonung' deltog år 1000 vid sjöslaget vid Svolder (låg sannolikt vid Ven i Öresund) tillsammans med danerkungen Sven 'Tveskägg' och de norska jarlarna Eirik och Svein. De överföll norske kungen Olav Tryggvassons flotta och Olav Tryggvasson stupar och segerherrarna delar Norge mellan sig. Viken (området runt Oslofjorden) kom att ligga under danerkungen, Ranrike (Bohuslän) under sveakungen medan Eirik och Svein styrde i Tröndelag och Hålogaland (Nordland) som danerkungens jarlar. Tillägget Skötkonung betyder sannolikt 'skattkonung' och är belagt först på 1200-talet. Fram till ca 1020 präglas ett stort antal mynt i Sigtuna i Olof Skötkonungs namn.
(Källa: När hände vad, Rosborn, Schimanski m.fl.)

Att peterspenningen infördes i Sverige genom kyrkomötet i Linköping 1152 är en hävdvunnen åsikt. Olaus Petri säger emellertid i sin krönika att den infördes av Olof 'Skötkonung', som ju levde mer är ett århundrade tidigare, och de som i våra dagar har intresserat sig för saken tycks luta åt ungefär samma mening. Man säger att det vore märkligt om det kristnade Sverige skulle ha undsluppit kyrklig skatt ända till 1152 och anser det sannolikt att vad som beslöts i Linköping endast utgjorde en bekräftelse och en påminnelse.
(Källa: Alf Henriksson)

Olov 'Skötkonung' var gift med en kristen kvinna, Estrid, och hade med henne en son, Anund Jakob, och en dotter Ingegerd. Dessutom hade han två barn, Emund och Astrid, med den vendiska hövdingadottern Edla, som han hade hemfört som krigsbyte.
(Källa: Den svenska historien, Bonnier Lexikon)

I sagorna kan vi kanske skönja en del av den process, som ledde till att Västergötland kom att ingå i svearnas välde; en process som kan ha byggt på äktenskapsförbindelser och i vilken Erik 'Segersäll' åter framstår som mannen bakom verket. Men kanske var det i så fall hans son Olof som ärvde hövdingadömet i de bägge landsdelarna - Svitjod efter sin far och Västergötland efter sin mor Sigrid 'Storråda'. Och när Olof sedan fördrevs från sitt fäderneärvda rike tog han sin tillflykt till det landskap han ärvt på mödernet.
(Källa: Svitjod sid 168, Mats G. Larsson)

Swedish king, son of Erik Segersäll. Olof was the first king, which demonstrably was king of both the Swedes and the 'Götar' (the people living in southern and western Sweden, above all in the two landscapes Östergötland and Västergötland, sometimes mentioned as 'Geates'). When Erik Segersäll had driven Svein 'Forkbeard' out of Denmark, Olof joined Svein in the struggle against Olav Tryggvason of Norway. When Olav fell, in the battle at Svolder, Olof obtained a territory with parts from the Trondheim district and the land between Svinesund and Göta river. Hostilities arised between king Olof and king Olav. After he was baptized around 995, Olof stayed Christian until his death. The pagan religion was so powerful that the united realm was divided, Olof had to confine himself to be king of the district Västergötland. He is also known to posterity for being the founder of Sweden´s first bishopric in Skara and that he was the first Swedish king to mint coins.
(Källa. Viking Heritage)

Under senare delen av 970-talet var sveariket fördelat mellan Erik, Uppsalakungen, och hans bror Olof, Adelsökungen. Efter broderns död tog Erik över Olofs andel, tvingade den rätte arvingen brorsonen Björn ut ur landet, och blev därmed ensam härskare. Sedan, efter att ha avvecklat Birka, grundade han en egen stad, Sigtuna. Den nya staden var tänkt som ett centrum för det framtida kristna sveariket. Eriks son och efterträdare, Olof Skötkonung, följde faderns linje och betraktade Sigtuna som sveakungarnas huvudort. Staden visade sig vara livsduglig, men den förmådde inte ersätta Gamla Uppsala som rikets centrum. Till slut förstod Olof att om svearna skulle konvertera, måste han skaffa ett fotfäste för den kristna religionen i Gamla Uppsala. Olof var kristen redan vid kungavalet, men först 1008 mottog han och hans två söner dopet från missionen, som sändes från Polen av den saxiske biskopen Bruno av Querfurt. Bruno noterade att vid ett och samma tillfälle blev tusen personer från sju distrikt kristna, men det dröjde inte länge förrän ett uppror satte stopp för missionsarbetet. Orsaken till upproret var troligen Olofs försök att tvinga Uppsalatinget att genomföra ett kultbyte eller att skapa ett biskopssäte i Gamla Uppsala. Historien med Anund upprepades ännu en gång - svearna vägrade att låta kungen få sin vilja fram. De erbjöd emellertid Olof en kompromiss. Han fick fortsätta att vara sveakung under förutsättning att han bedrev sin kristna verksamhet i Västergötland. Uppenbarligen fanns det inga hinder för en sveakung att vara kristen så länge de åtaganden som gjordes vid kungavalet följdes till punkt och pricka.
(Källa: Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000)